Dissociationsreagenser
Dissociationsreagenser används för att lösa upp celler från ytsubstrat och från andra celler. Välj bland dissociationsreagenser i olika former, såsom flytande, fast eller fryst, för olika celltyper eller med eller utan tillsatser, beroende på dina behov.
Användbara länkar
Spara nu – exklusiva erbjudanden
Produktkod 7058026
Produktkod 4919324
Produktkod 12093745
Produktkod 10684033
Produktkod 10738473
Produktkod 11510536
Produktkod 12569069
Produktkod 11530456
Produktkod 15323721
Produktkod 10780004
Produktkod 15313661
Måste ha
Produktkod 11599686
Produktkod 10779413
Produktkod 4919329
Produktkod 4919325
Produktkod 7076308
Produktkod 11530456
Produktkod 11420705
Produktkod 15323609
Slutför din beställning – fantastiska erbjudanden
FAQ
Ett dissociationsreagens är en kemisk substans som används för att bryta ned eller separera komplexa biologiska strukturer i deras enskilda beståndsdelar. Dessa reagenser används vanligtvis i olika laboratorieprocedurer för att dissociera celler, vävnader eller molekylära komplex. Här är några exempel och deras tillämpningar:
Celldissociation
- Trypsin: Ett enzym som används för att dissociera adherenta celler från odlingsytor och från varandra genom att bryta ned proteiner
- Kollagenas: Ett enzym som bryter ned kollagen i vävnader och används för att isolera celler från vävnadsprover
Dissociation av proteinkomplex:
- Detergenter (t.ex. SDS, Triton X-100): Används för att solubilisera och dissociera proteinkomplex genom att störa hydrofoba interaktioner
- Urea eller guanidinhydroklorid: Starka denatureringsmedel som används för att dissociera protein-protein-interaktioner genom att störa vätebindningar och hydrofoba interaktioner
Dissociation av nukleinsyror:
- Formamid: Används för att denaturera nukleinsyror genom att störa vätebindningar mellan baspar
- Alkaliska lösningar (t.ex. NaOH): Används för att denaturera DNA genom att bryta vätebindningar
Trypsin och EDTA används vanligtvis tillsammans för att dissociera adherenta celler i cellkultur. Så här fungerar de var för sig:
Trypsin är ett proteolytiskt enzym som bryter ned proteiner. Det klyver specifikt peptidbindningar på karboxylsidan av aminosyrorna lysin och arginin. När trypsin appliceras på en cellkultur bryter det ned de proteiner som medierar cell-cell- och cell-matris-adhesion, vilket effektivt lossar cellerna från odlingsytan och från varandra.
EDTA (etylendiamintetraättiksyra) är ett kelatbildande ämne som binder divalenta metalljoner såsom kalcium och magnesium. Dessa metalljoner är nödvändiga för funktionen hos celladhesionsmolekyler (CAM), såsom integriner och kadheriner. Genom att kelatera dessa joner stör EDTA CAM-funktionen, försvagar cell-cell- och cell-matris-interaktioner och ökar trypsinets effektivitet.
EDTA används ofta tillsammans med trypsin i en trypsin-EDTA-lösning. EDTA försvagar först celladhesionen genom att kelatera kalcium- och magnesiumjoner, varefter trypsin ytterligare bryter ned adhesionsproteinerna och underlättar därmed effektiv celldissociation. Genom att använda trypsin och EDTA tillsammans säkerställs en effektiv och skonsam dissociation av adherenta celler, samtidigt som skador minimeras och cellviabiliteten bibehålls.
Vid val av dissociationsreagenser för cellkultur eller vävnadsdissociation bör följande beaktas:
- Olika celltyper och vävnader har varierande känslighet och strukturell sammansättning. Välj reagenser som är lämpliga för den specifika cell- eller vävnadstyp du arbetar med.
- Säkerställ att dissociationsprocessen bevarar cellernas viabilitet och funktionalitet. Vissa reagenser kan vara alltför starka för vissa celltyper och påverka deras fortsatta tillväxt eller beteende.
- Utvärdera reagensets effektivitet när det gäller att dissociera celler inom en rimlig tidsram. Ineffektiv dissociation kan leda till förlängd exponering, vilket kan skada cellerna.
- Överväg hur dissociationsreagenset kan påverka efterföljande experiment eller tillämpningar. Vissa reagenser kan lämna kvar rester eller förändra cellernas ytmarkörer, vilket kan påverka efterföljande processer såsom flödescytometri, cellsortering eller molekylära analyser.
- Bedöm reagensets säkerhet och hur lätt det är att hantera. Vissa reagenser kan vara toxiska eller kräva särskilda försiktighetsåtgärder vid hantering. Säkerställ att lämpliga rutiner finns på plats för säker användning.